dunemin

Jag har världen på mina axlar, och det börjar bli tungt. Jävligt tungt.

Inom loppet av nästan ett år har jag och min familj(min familj + den familj jag själv valt, dvs mina vänner) vart med om tre tragiska dödsolyckor. Den första inträffade för snart ett år sedan, då jag n, d och z skulle hälsa på z mamma på sjukhuset. Det var meningen att vi bara skulle hälsa på och vi hade ingen aning om då att z mamma skulle dö under det besöket. Ens hjärta brister när man ser sin nära vän vara så olycklig, man såg sorgen i hans ögon och man kände med honom.

Ett halvår senare tar min egna mamma livet av sig. Jag sitter hemma hos killen och undrar varför mamma inte hört av sig på två dagar. Min mamma brukade ringa minst en gång om dagen för att kolla hur jag mådde, och vad jag gjorde. När hon då inte hade hört av sig så började jag att undra. Så jag ringer hem för att kolla läget. Pappa säger att han ska komma och hämta mig och jag börjar få en jobbig känsla av att något är hemskt fel. När jag och pappa sedan sitter i bilen så väntar jag bara, jag väntar på att pappa ska säga något för jag visste att något inte stod rätt till. Pappa säger då till mig de hittat en kvinna i farstaviken. Jag skriker rätt ut tills min röst brister och jag börjar att gråta hysteriskt, jag slår omkring mig i panik och förtvivlan, för i den stunden fattade jag att min mamma faktiskt var död, och att jag aldrig mer skulle få se henne. Hon hade tagit sitt egna liv. Och på ett sätt som jag inte förstod var möjligt.

Precis ett halvår senare, Igår. Så skulle jag och min kille, hans lillebror emil och hans flickvän ha lite fredagsmys hemma hos killen. Så vi hade dukat upp med godis, film och öl (för oss vuxna). När vi hade kollat klart på första filmen så får vi höra att någon från gustavsberg blivit skjuten. Då får jag samma magkänsla som dagen då mamma dog. Att något är hemskt fel. Och det måste ju såklart vara någon jag känner som har blivit skjuten. Myckte riktigt visade det sig till slut att det var emils pappa som blivit skjuten. Flashbacks..  allting återspeglar sig framför ögonen på mig och jag får minnen av kvällen då min mamma dog. Jag gråter för emils pappa, för jag tycker att det är så jävla hemskt och jag gråter för emil och alla som blev kvarlämnade för jag vet hur det känns att minsta någon man älskar.

Jag börjar bli trött på de tre orden nu. Rest in peace.. Rest in fucking peace.

Jag vet att jag är sämst på uppdatering. men vad fan, det är inte lika kul utan bilder och jag har som sagt inte hittat min j*vla sladd än..

På fredag ska jag på vernissage! fakk yäääää... Marie är så himla begåvad och verkligen en grym konstnär. Här kan ni kolla in hennes verk www.theartofmarieplosjo.com