dunemin

Jag kommer ihåg när du skulle till vidarkliniken första gången. Du var nojig kvällen innan och ville inte lämna oss. Jag försökte lugna dig trots att jag själv var livrädd. Jag lovade att du snart skulle komma hem och att du snart skulle vara frisk igen. Morgonen därpå när du skulle åka och jag ser dina väskor packade i hallen så kunde jag inte hålla emot tårarna längre, jag försökte bita mig i läppen för att jag ville vara stark för dig. Jag ville inte att du skulle tycka det var jobbigare än vad det redan var. Men tårarna forsade ner för mina kinder och jag kramade dig håradare än någonsin. Du kramade mig tillbaka och sa lungt att " oroa dig inte, jag kommer hem snart och då kommer allt att vara bra igen".

Jag saknar ditt leende och jag saknar ditt skratt. Jag saknar dina kramar som alltid fick mig att känna trygghet.
jag saknar din enorma styrka och jag saknar din röst. Framför allt så saknar jag dig, hela dig och allt vad det innerbar.

Än så kan jag inte vara glad för den tiden vi fick tillsammans, för den var för kort. Än så kan jag inte tänka tillbaka på dig och känna glädje, för jag saknar dig för mycket. Än så kan jag inte förstå, för det kom så plötsligt.


En dag så fanns du inte längre, en dag var du bara död.