dunemin

Det känns som ett slag i annsiktet när man vaknar upp nykter och inte är full längre. Med blandade känslor går jag mot villigt upp och sätter mig vid datatan. Jag försökte hålla mig kvar i sängen för jag ville sova bort hela dagen, men verkligheten tar över och drömmarna känns för långt borta.

Kvällen började så bra, varför kan aldrig helheten bli perfekt. Det är ju såklart förväntningarna som räknas. Mina förväntningar var jätte höga och jag trodde verkligen att kvällen skulle bli perfekt. Mamma sa till mig igår natt när jag kom hem att " ha inte så höga förväntningar, för då slipper du bli sårad" och det har hon jävligt rätt i.

Varför kunde du inte bara ställa upp för mig? just den här kvällen när alla vänner var med. Den här kvällen var så viktig för mig. När jag såg deras annsiktsuttryck när de fick syn på dig och hur du såg ut, det var då allt brast, jag var så jävla förbannad och besviken och ledsen på dig, jag inntalade mig själv hela tiden att " gråt inte, gråt inte" men jag kunde inte låta bli när den bättre sidan av festen kollade på dig som att du blivit rabies smittad. De såg chockade och äcklade ut. jag har aldrig skämts så i hela mitt liv. Alla ville bara fly fältet.

Det som sårar mig mest är att du inte ens kunde bry dig en kväll. De älskar dig och bryr sig om dig, du förstår inte att du sårat de, lika mycket som du sårat mig. Jag kommer inte närmre dig, utan du försvinner längre och längre bort. Du kan inte öppna dig för mig och jag kan inte hjälpa dig med det. Jag behöver förstå dig, och jag behöver dela tankar med dig.

Det börjar kännas obetydligt att fortsätta hålla i nåt som brast för länge sedan.


lite kalas bilder från en bra början

   
    



love // å