dunemin

Jag kände mig nervös igår för att jag skulle med z, n & d för att hälsa på z mamma på sjukhuset. Jag tycker inte om sjukhus för jag förkopplar det med smärta plus dåliga erfarenheter vad gäller sjukhus. Men jag ville väl följa med som ett slags stöd. Som jag redan visste innan så var z mamma väldigt sjuk, och det har hon vart väldigt länge. Jag visste att döden väntade men ingen visste hur snart. Så kom beskedet när vi satt i väntrummet och trots vetenskapen om att hon faktiskt skulle dö så kom det som en chock. Jag har blivit insläppt i den släkten med öppna armar och alla har vart fantastiskt snälla och godhjärtade. Jag vet inga som är så generösa som min mans familj. Jag känner mig verkligen som en del av familjen och det är jag så glad för.

När beskedet kom så kände jag alla känslor som en människa kan känna. Jag kände sorg,ilska och lättnad på samma gång. Jag kände sorg och sympati för de människor som förlorade en syster,mamma,dotter,käresta och vän. Jag kände ilska för att jag tycker att världen kan vara orättvis, vilket alla måste inse att den faktiskt är och att den alltid kommer att vara. och jag kände lättnad både för a och för alla anhöriga som har lidit och haft det jobbigt. Jag är inte religös och jag tror inte på någon gud men det känns så ledsamt att tro att ingenting kommer att hända efter döden. Att livet är slut och det finns inget mer. Jag och n pratade om det igår kväll och vi tror att a har hamnat på någon plats där hon inte har ont mer där det är frid och fröjd och hon är på galaj och har jätte kul.

När vi kom hem från sjukhuset så lagade vi god mat, pratade och skålade för a. Man kan lätt fastna i sorg och visst det är bra att gråta slut på sina tårar, men man ska aldrig glömma att vara glad för alla fina minnen man fick tillsammans.

love // å