dunemin

Idag har jag vart på sista mötet med prästen. Begravningen är om precis en vecka. Jag bara fruktar den dagen. Jag kommer nog att kräkas rakt ut i kyrkan, eller svimma.. eller få hjärtinfarkt. Hittils har det faktiskt gått ganska bra, på nåt sätt känns det som att man har haft så jävla fullt upp så man inte har hunnit att sätta sig ner och bara gråta. Jag är rädd för begravningen. Dels för att jag inte är redo att säga hejdå, och dels för att när man kommer se kistan så kommer alla bitar falla på plats. Då är det verkligt.

Jag har sån jävla ångest i bröstet. Det är som att det bor en råtta där, som gnager och gnager. Igår kväll låg jag och sov med mammas tröja en stund. Jag blundade och luktade på den, och andades in mamma. Efter cirka tio minuter la jag ifrån mig tröjan för jag var rädd att den skulle sluta lukta mamma om jag luktade på den för länge. Jag vill aldrig att den doften ska försvinna. Det är en doft av trygghet och så enormt mycket kärlek. Nu skulle jag bara vilja bli fem år igen och kunna krypa upp i mammas famn och känna att hon räddar mig mot allt.

love // å