dunemin

I varje klass, i alla klasser i hela Sverige lever ca 25% av eleverna tillsammans med en missbrukande och/eller psykiskt sjuk förälder. Det är ca 5 elever i varje klass. Om missbruk eller psykisk sjukdom talas det aldrig om, ändå ifrågasätts de unga som lever med missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar varför de skyddar sina föräldrar, varför de skäms, varför de känner skuld.

När Denise Madsen och Therese Eriksson startade föreningen maskrosbarn. var de naiva 17 åriga tjejer, som var så arga på att samhället inte tog sitt ansvar för dessa Hundratusentals barn. Efter snart fyra år av hårt arbete är dem inte längre naiva, men besvikelsen på samhället har bara växt. Stödinsatserna för dessa unga är bristande, i alla kommuner. I vissa kommuner finns det överhuvudtaget inga stödinsatser alls. Så varför finns det ingen vård? Ja, som jag skrev tidigare så känner de unga så stora skam och skuldkänslor, de tror att ingen känner samma sak som dem. Deras föräldrar lever med sjukdomar som är svåra för dem själva att acceptera, väldigt få föräldrar ställer krav på samhället att deras barn behöver vård, för de är själva allt för sjuka. Myndigheterna vet om hur många dessa barn är, men eftersom de inte finns i någon statistik, behövs inga konkreta handlingar göras.

Verksamheter startas upp för dessa unga, men ingen kommer dit. Varför? Om du trodde att alla skulle förakta eller hata den människan som du älskade högst på jorden, om du berättade om dennes sjukdom, skulle du då berätta? Skulle du gång på gång orka se detta förakt och förklara att din förälder trots sina sjukdomar och allt som kommer med dem, är världens bästa förälder?

Den steriotypiska bilden av en missbrukare är a-lagaren på parkbänken utanför det lokala systembolaget, en misslyckad människa på samhällets botten. Media har skapat monster av de psykiskt sjuka, det spelar ingen roll vilken psykisk sjukdom du har, är du psykiskt sjuk är du farlig för dig själv och omvärlden, det bästa vore kanske att spärra in dem alla?

Den steriotypiska bilden följer självklart även med till oss barn till dessa föräldrar. Jag har flera gånger hört att jag inte ser ut som ett barn som har levt med en missbrukande och psykiskt sjuk mamma. Hur ser ett sådant barn ut? Är vi så pass inskränkta att vi tror att det står i pannan på dessa barn? Och eftersom vi aldrig har sett någon med detta pannmärke så borde det i och med det inte finnas några med denna problematik? "Det som inte syns finns inte", ett ordspråk som jag så många gånger har fått uppleva.

jag vet hur det är att bli vuxen för fort och bli förälder åt sina föräldrar. Jag vet hur det är att gråta sig igenom nätter och Jag vet hur det känns när man bara vill skrika hur dåligt man mår, men rösten bär inte, för vi har ju hemligheter i den här familjen. Jag vet hur det känns att älska och hata sin förälder och alla bergodalbanor av känslor som man behöver gå igenom. Jag vet hur det känns att acceptera och anpassa sig efter sin förälder, när hela ens egna liv blir uppätet av problemen.

organisationen maskrosbarn vill hjälpa alla unga att släppa taget, att skapa sig ett eget liv och få en framtidstro. Att förstå att man inte kan påverka sin förälders situation, att det inte är deras eget fel, att deras föräldrar älskar dem, men de är sjuka. Vi vill få dem att prata, att bearbeta sina problem för att komma vidare i livet.Vi vill ändra fördomarna, det finns psykiskt sjuka och missbrukare alla samhällsklasser, i alla länder. Alla ser olika ut och det går inte att se på dem att de är sjuka. De är din kollega, din chef, din granne eller programledaren på tv.